9/5-09
Jag har en sak som jag har försökt tackla i två år snart.
Jag har aldrig varit smal. Aldrig tjock, men inte smal heller. Och det är jättejobbigt. Jobbigt att må dåligt med sig själv, jobbigt att känna folks blickar och tro att alla tänker "vad fet hon är", jobbigt att inte komma i en XS även fast man bara är 163 cm, jobbigt att bli äcklad av sin kropp när man duschar och jobbigt att känna maten ruttna i magen.
Förra vintern, i åttan, gick det lite för långt med allt det där. Jag slutade äta, och gick från 53 till 38 kg på mindre än tre veckor. Då mår man inte så bra. Då är man trött hela tiden. Och blickarna man får på sig för att man är så smal, tolkar man fortfarande som "du är fet"-blickar.
När jag tittar på kort från den julen, ser det inte ens ut som jag. Eller det ser ut som en aldeles för smal och aldeles för blek och aldeles för trött version av mig.
Nu är det bättre. Inte helt bra. Men nästan.
Jag har kommit på att det inte ens är snyggt att vara pinnsmal. Man vill inte se benen och senorna på folk. Det som är fint är att ha lite hull på kroppen, och om jag ska vara ärlig, så tycker de flesta killar likadant efter mina efterforskningar.
Så varför mår alla tjejer så dåligt över sitt utseénde och sin vikt? Erkänn, du gör det också.
Eller har jag fel?
